Jag och mina hundar, har tränat jakt med Helena och hennes Cava, under längre tid – och ikväll hade vi ett inofficiellt prov utifrån Gundog Clubs upplägg.
ANTE har utvecklats riktigt bra under den här tiden:
* Fotgåendet går bra och om han glömmer sig, så backar jag – och han kommer längre bort ifrån det roliga som väntar på honom.
* Apporteringen har han naturligt med sig; det enda som ibland händer är att han vill inte riktigt lämna dummyn direkt till mig, utan hellre gå runt mig med den i munnen. Då brukar jag klappa om honom – med dummyn i mun – och det gör att han nöjt lämnar den till mig.
* Skott går bra = ingen reaktion, men vi begränsar pangandet ändå när han får sitta och se på en annan hund jobba. Det är en anspänning och vi vill inte få fram någon frustration = gnäll.
* Sök och Markering får vi träna vidare på, liksom * Dirigeringen. Just Dirigeringen tycker jag själv är så ospännande, så där får jag träna mig själv – mest.
Som träningsgrupp funkar vi så bra ihop: har samma tänk om att:
1. Hunden vill alltid göra rätt. Den försöker inte ”sabotera” för oss, eller ”strunta” i oss. Blir det fel, är det garanterat kommunikationen som brustit mellan mig och hunden – och det är jag som har ansvaret över att vi förstår varandra.
2. Hunden kan inte prata, utan måste visa på annat sätt att den exempelvis är trött. Vi har märkt på våra hundar, att de flera gånger blivit trötta eftersom det här är i början av träningssäsongen och åtminstone Ante är helt oerfaren. Tröttheten visar sig på lite olika sätt, som att man börjar kissa, nosa, eller äta gräs. Jag försöker då tänka att det är precis som med oss människor när vi är trötta; då behöver vi extra mycket uppmuntran att göra klart det vi höll på med. Inte direkt ge upp och absolut inte bli arg på hunden – utan bara tala om: ”Jo, jag vet att det är jobbigt – men du kan det här sista!”
Våra hundar har klarat ett sista ryck, med lite extra pepp.
– Men varför inte bara sluta direkt..?
Nej, för jag tror att även en hund har ett självförtroende som bör byggas upp. Om den får en erfarenhet av att jobba lite extra – med extra uppmuntran, då tror jag den växer inombords.
3. Det här är en hobby och inte en aktivitet för att nå ära och berömmelse. Hunden finns alltså inte till för att jag ska få glänsa som skicklig förare, utan den finns till för att den ger mig glädje.
– Men är det då helt fel att träna för prov..?!
Inte alls! Vi gjorde ju ikväll ett inofficiellt prov och nu tränar vi på det som behövs, till nästa gång vi träffas. Och det är möjligt att vi även startar på ett officiellt jaktprov senare i höst. Provet ger riktning och motivation till träningen, men provresultatet ska inte styra min självkänsla.
– Sampo då..?
Jo, han är med och får göra något litet. Han är 11 år och nöjer sig med mindre än aktive Ante.
Så vi fortsätter träna Jakt och Ante ska också få vara demohund på en temakväll Viltspår, som jag har till veckan. Spännande att se hur han tacklar det.
Min tanke var att ha bloggen som min träningsbok; ist för pappersversionen, men det har inte riktigt blivit så – än 🙂
